Dumburkar och tankar

Nu har han äntligen kommit! vecka 39+4 klockan 14:14 den 5 mars 2010 kom våran son Max äntligen! förlossningen var inte smärtfri men okomlicerad och gick snabbt!

Den 4:e hade vi fått en tid för ställningstagande för en ev. igångsättning, så vi löämnade Leah hos mormor och åkte till lassaretet, nervös som man var lyckades vi komma 30 minuter för tidiget, men det gick ganska fort... klockan 8:15 fick vi komma in i undersökningsrummet, så började äventyret...
gjorde det vanliga, kissprov, vikt, ctg-kurva, sen fick vi vänta... och vänta, det var full rulle på förlossnigen så vi hamnde inte först i kön direkt... men vid 11 kom läkaren och tittade hur pass mogen jag var... jag hade 1 cm av tappen kvar och var öppen ca 2 cm så hon tyckte att det var ett bra läge för att sätta igång mig (annars hade jag fått ett tillväxt ul och en ny tid..) så klockan 12 var jag inskriven och fick mognadsgel... sen tog det ca 5-10 minuter och så började jag få regelbundna värkar var 5:e minut... och så fortsatte det... vi fick veta att klockan 18 skulle läkaren komma och kolla hur det gick, så lite vankande och försök till sovande och så var klockan 18... han kom in och kände och då var tappen borta. Han ville inte göra något mer under kvällen med risk att stressa fram förlossningen vilket kan bidra med stress till barnet och hemska värkar för mig... och eftersom jag hade fått regelbundna värkar av gelen hade min kropp redan börjat jobba av sig själv... så jag blev lovad en cocktail så att jag skulle få sova, 2 citadon och en sovtablett gjorde susen, jag fick sova mellan 23 och 04 och vakande bara till någon gång av en värk, vid 04 var det kalabalik i rummet brevis som jag vaknade av och efter det kunde jag inte sova så då gick jag upp och gick... klockan 5 gick jag på toaletten och slemproppen släppte...
vid 7 tiden åt vi frukost och sen var det bara att vänta till 10 och läkarna skulle gå ronden.
Våran bm kom in vid 10 och berättade att läkaren tyckte att de skulle ta hål på hinnorna och se vad som hände, då var jag fortfarnade öppen 2 cm. Bm gjorde det och det kom lite lite vatten, sen gick hon i väg, efter 5 minuter började det göra riktigt ont, och började bli jobbigt. 10:30 fick jag panik och ringde på klockan, de undersökt mig och jag hade nu öppnat mig 5 cm och blev erbjuden epidralbedövning, och jag tackade snabbt ja, just då trodde jag att jag skulle avlida! Bm gick och ringde efter narkosläkaren och kom tillbaka för att sätta en kanyl och dropp, och in stövlade narkosläkaren och i min panik av smärtan förklarade de vad jag skulle göra och hur det gick till... och på något sätt gick det och han fick till det på första försöket och det gjorde inte ont alls. Sen tog det ca 15 minuter innan jag blev en människa igen, men guuuud vad skönt det var!
Nu lugnade det ner sig och jag kunde andas igenom värkarna och det gick mycket bättre, vid 13 tiden tryckte det på och jag började känna en annan smärta, och vid 13:30 ville jag gå på toaletten, men då ville de se hur det var först, 10 cm öppen bara en flik kvar, de försökte tömma mig på kiss men det kom inget... kvart-tio i två var kryst impulsen starkare och fliken var borta men han behövde sjunka ner lite till, men jag fick prova att krysta för de ville se om han kom ner av det...
hon gick iväg och skulle strax komma tillbaka, klockan 14 skrek jag till Lars att han skulle hämta dem direkt, så iväg for han och jag trodde jag skulle dö om jag inte fick gå på toaletten, in kom de och jag skrek att de skulle hjälpa mig för att jag verkligen behövde bajsa! men bm satte sig ner för att hjälpa mig och sa att jag inte skulle bajsa utan föda barn... huvudet var nästan ute... jag tog i med allt jag hade (för att bajsa...som jag fortfarnade ville göra...) och fem krystningar senare var han ute, klockan 14:14 kom våran son, Max 4020g och 53.5 cm lång. Med hjälpa av 3 underbara barnmoskor som gjorde det här till en perfekt förlossning.

Bm räkande min förlossning som att den startade klockan 10 den 5 mars då de tog hål på hinnorna, så 4 timmar och 14 minuter räckte, nu njuter vi av att lära känna våran lilla pojke, livet kunde inte vara bättre!