Dumburkar och tankar

Missförstå mig inte, jag ÄLSKAR att vara mamma och Leah är det absolut bästa i mitt liv men den här "fasen" som började för några månader sedan och som nu eskalerar kväll för kväll håller på att knäcka mig... att få henne att sova innan 21-22 på kvällarna är näst intill omöjligt och när hon sen sover kommer hon tassande in till oss allt från 00 till 04 på morgonen, inte så farligt kanske men just nu är jag höggravid och har en gubbe som snarkar och en i magen som sparkar och lägger man då till en liten tjej som helst ligger på mig och sover så får jag ut näst intill noll av att försöka sova... hela dagarna känner jag mig som en zombie och trotts att jag verkligen vill göra massa saker så orkar jag inte... hur länge ska man behöva ha det så här??? nu har leah fått för sig att det är farligt att sova och sa senast i dag att hon var rädd... hur hanterar man det här? kan man göra något, någon form av skirk metod vägrar vi, vi körde 5-minuters metoden när hon var mindre och det fungerade direkt men nu skriker hon som om hon håller att dö så fort man lämnar hennes rum, och det även om hon har sovit i 30 minuter innan...
Lars och jag har inte fått en riktig chans att bara sitta och prata eller se en film på jag vet inte hur länge för när hon väl somnat måste även jag sova om jag ska orka med natten och dagen efter... ångesten över att snart kommer lillkillen oxå och då kommer jag ju garanterat inte få sova gör att jag känner mig så maktlös just nu...
jag vet att vi på något sätt måste bryta det här mönstret men hur??? ska man verkligen behöva sitta i hennes rum 3-4 timmar varje kväll för att sen smyga ut och nästan ändå vara säker på att hon vaknar då??? är det verkligen det enda sättet?